En nybliven students förskräckliga leverne

Nu ska jag göra en sådan där sak som man egentligen inte gör. Jag ska göra ett erkännande om min ack så ytterst miserabla tillvaro.

När någon frågar hur man har det här nere förväntas man svara "hur bra som helst, det är kalaskul och jag förstår inte hur jag någonsin ska vilja lämna stället igen". Och det svaret har jag nästan gett, men då har jag varit på gränsen till lögn. För jag tycker om Lund och jag tycker om föreläsningarna och jag tycker om nollningen. Men det andra. Det andra - ej vanligtvis använt ord gör entré - det suger.

Jag bor i någons trädgård. Det är inte okej. Jag bor själv, vilket är förvånansvärt asocialt trots att jag har karisma så det skulle räcka till fem personer (ironi har aldrig skadat någon) och jag har blivit mer lokalpatriotisk än någonsin och späder på med en väschtschötsck diialäckt som jag inte visste att jag hade.

Vi börjar med stugboendet. Jag har gjort sönder två lampor, varav den ena har blivit ersatt. Stugan luktar konstigt och hur mycket ljus med kaffedoft (extrapris på Lagerhaus och jag tycker mig värna om min studentekonomi) jag än tänder är den kvar i halländen av stugan där bland annat mina kläder finns. Nu har de börjat lukta likadant. Men den lukten på kläderna kommer jag nog inte behöva oroa mig för länge till eftersom tvättmaskinen som jag skulle prova igår är väldigt spartansk.

Tvättmaskinen tycker nämligen det är onödigt att blanda in vatten i tvättprocessen - så snart är jag väldigt, väldigt strumplös. Och det bästa med den här situationen är att jag inte kan ropa på värden för att be om hjälp utan att avslöja att jag har förstört ytterligare än lampa - för söndrig lampa nummer två befinner sig på toaletten.

Dessutom blåser det i Skåne. Det är ju inte farligt, tänkte jag när samtliga hårstrån gått från min huvudtopp till min mun och mina ögon. Det är kallt, tänkte jag när jag insåg att jag inte kan stänga köksfönstret ordentligt.

Sedan kommer det till socialiserandet. Ah, tänkte jag på föreläsningsrasten, nu ska jag kompensationsprata för min asocialisation. Men tja, vad pratar man om med folk som man inte känner? Jag och en tjej (som jag kan namnet på - tjohej!) pratade om vad man kan prata om när man har gått förbi första frågefasen med namn, kommer ifrån och det andra klassiska. Vi konstaterade mest att det var jobbigt.

Sedan började jag sakna Västtrafik. Vem kunde tro det? Här behöver man allt man inte har för att köpa ett litet enkelt busskort och jag funderade ett tag på om det hade hjälpt med lite tårskvättande. Men tids nog kom jag på att jag har ett giltigt Mecenatkort från Göteborg istället. Då var det ett fotografi man behövde också. Med ett självsäkert flin tog jag då fram bilden som jag bett mamma skicka ner med posten som jag som följd av min oerhörda framförhållning visste behövdes och visste skulle vara ungefär fyra, fem centimeter stort.
- Det är för stort.

Jag lipar. På insidan.

Men skåningar är trevliga och snart har jag en liten kopia av något som ska föreställa mitt ansikte men som mest är ett svart virrvarr.

Några hundralappar senare har jag ett busskort i min hand.